Om man vill veta hur ensam man kan vara/känna sig, är det ganska enkelt. Skilj dig. Man märker fort vilka som var vänner, vilka som hör av sig och vilka som inte gör det. Men det kanske beror på vilken version av historien som folk väljer att tro på. Och det var inte min version, eftersom inte ngn ens bemödat sig med att fråga efter den, eller knappt hur man mår eller känner sig.

Tack för det...

Men så här var det; det var inte jag som ville skilja mig, det var inte jag som gav upp. Jag har offrat mig hur mycket som helst i förhållandet, jag ville fortsätta, jag ville kämpa, men det ville inte den lata j*veln. Men bli inte förvånad om jag hatar dig, bli inte förvånad om jag reagerar, bli inte förvånad om jag känner mig sviken, lurad och tillintetgjord. Det kan du inte tro att jag inte skulle bli. Att jag inte skulle bli ledsen, inte bli arg, inte känna mig sviken.

Att inte tro ngt av ovanstående, är inte bara fascinerande, det är fan dumt också. Jag trodde den personen var en intelligent människa, men tydligen inte. Att inte fatta ngt. Hur fan kan man inte sätta sig in i det, det övergår mitt förstånd. Å andra sidan, om man inte kan känna empati, så fattar man nog inte att andra människor reagerar, blir sårade och förbannade. Den förmågan saknas tydligen, synd bara att det skulle ta så lång tid att inse det.